Vinden byts | Minsida 1

VINDEN BYTS

Vinden byts

vinden vänder sig

byter långsamt riktning

jag ligger raklång på ryggen och ser upp mot himlen

ser oformliga stackmoln byta skepnad

ser fåglarna flyga söderut igen

ser och ser

daggen har ännu inte torkat upp, trots att det är en bit in på dagen

och under mig känns gräset fuktigt

jag ligger barfota och gräver med hälarna

hyvlar bort gräset och känner jord

upprepar samma mönster med mina fingertoppar

borrar ner naglarna och ryser av jorden som packas hårt

i det spända lilla mellanrummet mellan hud och nagel

och jag ser, ser, ser hur vinden byts

Jag skrapar näsan i grus

går genom staden som vaknar

och dagen är ljusare och himlen är klarare

känner mig nära husen och allting

annat jag passerar

känns genomskinligt och upplösligt

hela tiden på väg

att skrapa nästippen blodig

av gatans grus

ser mig om efter något som kan hålla mig tillbaks

men jag faller fram och skrapar

jag skrapar näsan i grus

varje gång du rider mig

varje gång du rider mig
ser jag färger och former
som byggs på och i rader utspelar sig bredvid varann
korsade ben som steppar i takt
med blårutiga kjolar
röda elektriska torn
och bruna jagade jagande hundar
på flykt undan en blåglittrande lyftkran
allt flyger förbi samtidigt
som du rider mig

när du blir arg

uppenbarar sig

en svartklädd liten man

på bordet

mitt emellan oss

står han

och du blir rädd

trots hans pyttelitenhet

tycks han kraftfull och mäktig

han stör oss

en revolverman

i natt slog jag följe
med en revolverman
fördes mellan bilar
i mörka parkeringshus
åkte vi hiss mellan våningsplan

ibland öppnade du baksätets fönster
lät den iskalla nattluften
svepa in mellan oss
där vi satt på var sin sida

betraktandes

Helen Keller

vaknade trött utan att en enda av de frågor jag ställt besvarats
det var strömavbrott
irrade runt bland gamla tidningar och osorterade tvätthögar
varmvattnet var avstängt
tvättade mig ymnigt i iskallt vatten
snabbsminkade mig över ett stearinljus
genom det kolsvarta trapphuset
strök jag med fötterna längs varje trappsteg
fick en föraning om hur Helen Keller känt
under morgonens promenad kändes dagen redan gammal

hon är unik och försvunnen

dansade in och tog för sig

av musiken sveptes med

kunde inte motstå

dina drinkar köpte mig

helt i onödan

gav jag allt

hon är unik och försvunnen

skuggorna förflyttar sig

hör bilars ljud

utanför mitt fönster

saktar emellanåt någon in

och varje gång rycker jag till

dörrar som öppnas

knastrande, klappande, tysta

steg

andas kort och återhållsamt

stegar genom rummet

står framför mina persienner

och ser hur skuggorna förflyttar sig

jag står kvar

letar efter ett igenkännande

och det finns där

men du blinkar inte längre emot mig

du kastar med huvudet

kramar med handen bort hår ifrån ansiktet

och ser frågande ut

ögonen smalnar

utbyter ord som innebär

att du är här för att gå genom mängden

inte för mig

jag står kvar

vardagsnätter

när fläkten överröstar vinden utanför

sitter jag upprätt i min säng

och försöker tänka raka tankar

ser min svarta resväska som står lutad emot väggen

med ouppackade matkassar bredvid

fotona på väggen signalerar senare

men när det ljusnar på morgonen är det förbi

innan jag reser mig

dagen börjar tidigare

men senare

för det är hela tiden mörkt

på morgonen då jag skall bege mig

men inte riktigt kommer iväg

blir sittande på min lite för mjuka säng

och tittar ut genom vinklade persienner

växterna som borde planteras om i större krukor

växer för högt i mitt fönster, stjäl allt ljus

en tunn glipa av fuktig kall luft sveper in genom min franska balkongdörr

innan jag reser mig

Pauser, suckar och smackande ljud

rundar väggen och räknar stegen ned

stryker längs den kalla vita cementväggen med mina fingertoppar

rispar med naglarna och känner kalkavlagringar smula sig

följer den slingrande breda trappan

vid en avsats ser jag in i en flera meter hög korridor

med dubbla dörrar

som leder in i kala och rymliga rum med orientaliska mattor

sparsamt möblerade

ser in genom dörren och anar ljuden längre bort

intensivt smattrande tangenter

som följs av långa pauser, suckar och smackande ljud

som om åren blivit mindre dyrbara

du suckar in i ditt ansikte

som har fina rynkor kring din näsa

tror inte det besvärar dig att åldras

men du kör fortare på vägarna

har färre försiktighetsrutiner

som om åren blivit mindre dyrbara

som att du lever på överkant

saker i mig som du inte rår på

drog ut dig på en extra lång promenad

kom till utkanter vi inte kände igen

du stod bredvid och lyssnade

snuddade på utsidan

en stund tror jag du såg

att det finns saker i mig som du inte rår på

väntan

hon vänder sig mot mig och berättar om ett annat liv

som var menat för henne

och om det som höll henne vaken

väntan

men det kom aldrig något annat

detta var hennes nu och detta är mitt

det kommer inget eller ingen som befaller; res dig upp

packa ihop dina pinaler och gå

som vrider och vänder, som ser igenom och byter ut

min högsta önskan är att allt skall brytas

säger hon med uppspärrad blick

hennes ljusa hår är elektriskt i den torra vintern

och jag tänker på för länge länge sen

blå stövlar och steget i grus, hur det känns att vara på väg

I en annan tid

jag skruvar på mig.

någonting känns förryckt.

fel person i fel tid, fel tid för fel person.

mina tankar är andras. känner inte igen mig i orden.

dom pratar med varandra om, ja, saker.

jag ler och nickar samtidigt som jag tänker:

hon ler och nickar. det tar tid att förstå att hon är fel person i fel tid

och att det känns så mer och mer. inte mindre.

orden orden orden. kolasåsen är söt och klibbig.

jag äter mycket mer fast jag egentligen är mätt.

dricker flera klunkar ljummet vin från en ljusgrön bag in box.

och bjuder på mig själv.

hon fortsätter vara någon annan än hon är.

fortsätter vara den hon var då hon var rätt person i rätt tid.

när orden inte kändes förskjutna bakåt.

när längtan drog henne emot - och inte som nu - ifrån.

då detta hon ville låg inom räckhåll och inte som nu,

i en så annan tid.